Syftet med uppsatsen är att undersöka hur kvinnliga respektive manliga 1900-talsförfattare framställs i läroboken Svenska för dig – litteraturhistoria. Den biografiska traditionen är fortfarande aktuell, trots att den uppmärksammats och motarbetats av bland andra Domellöf. En övergripande slutsats är att samma teman som var aktuella under mitten av 1900-talet, såsom sexualitet, psyke och självmord, återkommer i omvärderad form när Boye blir läst och biograferad idag. Avsikten i hennes självmord ifrågasätts dessutom, vilket ytterligare förändrar bilden av Boye. Istället benämns hon lesbisk och den direkta kopplingen mellan hennes sexualitet och hennes självmord är borta. Bland resultaten finns slutsatsen att Boyes texter fortfarande ofta läses som självbiografiska, men att bilden av henne omarbetats Boye betraktas inte längre som sjuk, till skillnad från 1950-talets sexualisering och patologisering av kvinnliga författare. Utifrån feministisk litteratur- och biografiforskning av Gunilla Domellöf och Lisbeth Larsson diskuteras att och hur personen Boye och biografiska läsningar av hennes skönlitterära produktion fortfarande intresserar. I den här uppsatsen undersöks sju texter om den svenska författarinnan Karin Boye (1900–1941), publicerade mellan åren 19. Uppsatsen innehåller även en kort redogörelse för Astartes mottagande vid dess utgivning och synen på romanen i tidigare forskning. Boyes tankar kring konst och litteratur som stelnad i konvention och hennes längtan efter ett nytt språk som kan söka sig bortom vedertagna symboler och tecken, sätts här i samband med resultaten för den dekonstruktivistiska läsningen av romanen. I slutdiskussionen aktualiseras två essäer av Boye, ”Dagdrömmeriet som livsåskådning” och ”Språket bortom logiken”. Analysen är strukturerad efter Calderwoods idé om att det poetiska skapandet kan vara en rörelse från ingenting mot ett någonting eller en rörelse från någonting mot ett ingenting, och är således ordnad i två delar: en som behandlar creation, skapandet av föreställningar, och en rörande creative uncreation, nedmonterandet av dessa. Med denna blick på texten så som varande en akt av nedmontering och med utgångspunkt i Judith Butlers teori om könets performativitet, framträder i läsningen av Boyes roman en strävan efter att plocka isär samhälleliga (van)föreställningar och schabloner gällande konsten, poesin, modet osv. Calderwoods teori om creative uncreation i det poetiska skapandet. Uppsatsen är en redogörelse för en dekonstruktivistisk läsning av Karin Boyes första prosaverk Astarte (1931), utifrån James L.
0 kommentar(er)
